KRÖNIKA. Magnus Axelid

Magnus Axelid: Vart tog empatin vägen? - Den sitter och petar på mobilen. 

Foto: Alex Giacomini 


En studie vid University of Michigan gör mig ledsen.

Den har pågått i mer än tre decennier, och nästan 14 000 collegestudenter har tagit ställning till påståenden som ”Jag försöker ibland förstå mina vänner bättre genom att försöka se saker ur deras perspektiv”, eller ”Jag känner ofta ömhet för och omtanke om personer som inte har det lika bra som jag.”

Resultatet är nedslående. På 30 år har studenternas empati sjunkit med 40 procent. Och den absolut största förändringen har skett efter år 2000.

Det finns säkert många förklaringar. Men själv tror jag att det är den gigantiska tillgången till information som gjort oss avtrubbade och fokuserade på oss själva.

På ytan verkar vi visserligen vara är väldigt intresserade av våra ”vänner” på Facebook, våra ”kontakter” på LinkedIn, eller i vilken social kanal det nu kan vara. Men samtidigt blir vi bara sämre och sämre på att klara relationer som måste underhållas på riktigt.

Vi har inte längre tid, lust och ork att lyssna och försöka förstå. Det är ju så mycket annat som händer runt omkring oss. Vi deltar i en middag, en konferens eller i ett mötesrum. Kroppen är där, men huvudet och tankarna är någon annanstans. Ofta med hjälp av mobilen. Försöker någon ta ifrån oss den blir det genast dålig stämning.

Borde vi inte klara av att släppa blicken från skärmen, och för ett ögonblick visa intresse för dem vi träffar – på riktigt? Både privat och på jobbet.

Påståendet att vi kan göra flera saker samtidigt är nämligen en myt. Det finns det andra undersökningar som visar. 


Magnus Axelid