KRÖNIKA. Magnus Axelid

Magnus Axelid: Om att ge bort det värdefullaste man har.
 

Foto: Alex Giacomini 

Barn använder ingen konstlad diplomati. Det är stenhård ärlighet direkt. Punkt.
 
- Jag hoppas verkligen det blir en trevlig kväll för jag hoppade faktiskt över fotbollsträningen bara för det här, säger tolvåringen och sneglar på mig.
 
Kommentaren får mig att fundera på vår respekt för tid, vår egen och andras. Tid är pengar, heter det. Men det är bara till hälften sant, för pengarna går att spara. Det gör inte tiden.
 
Därför är barns inställning till tid principiellt vettigare än vuxnas. För barnet är det nu som gäller. Själva kutar vi runt i hamsterhjulet med en sammanbiten hänvisning till att det kommer ett mycket bättre tillfälle för det roliga längre fram. Plågsamt många har upptäckt att när de kommer fram dit har det roliga gått därifrån.
 
Jag har de senaste åren fått hjälp av goda vänner med allt från mitt bokprojekt till snickeriarbeten i vårt hus i Järvsö. Utan hänvisning till något annat än vår vänskap har de ställt upp med det värdefullaste de har – sin tid. 
 
Jag har därmed dragit på mig en skuld som bara kan betalas tillbaks i samma valuta. Det ska bli ett nöje att göra det.
 
Att ge sin egen tid till någon måste vara den finaste handling man kan utföra.


Magnus Axelid