KRÖNIKA. Magnus Axelid

Magnus Axelid: Våra liv som Truman.

Foto: Alex Giacomini 

Jag tillbringade sommaren med en favorit i repris. Regissören Peter Weirs Oscarsnominerade ”The Truman Show” från 1998 med Jim Carrey i rollen som Truman Burbank.  En kolsvart reality-satir om en man som adopteras som nyfödd och växer upp i en direktsänd tv-show sponsrad av produktplacerare.  
 
Allt är riggat och alla vet om det, utom Truman som inför miljoner tv-tittare lever sitt liv omgiven av skådespelare i det påhittade och perfekta samhället Seahaven.  
 
Men inne i honom gnager känslan av att något är fel utan att han kan klä det i ord.
 
Vad är det som är fel? Alla är ju trevliga och glada. Varför skulle det finnas människor med andra åsikter än de egna? Varför skulle vi ta del av nyheter och annat som inte är skräddarsytt just för oss?
 
Truman känner ett obehag. Själv känner jag igen det mediesamhälle vi lever i idag.  
 
Den bubbla som Truman satt ensam i för tjugo år sedan delas nu av många. Här sitter man fast förvissad om att den egna världsbilden är den enda och sanna. Omgiven av personer som tycker och beter sig ungefär på samma som en själv. Matad, precis som Truman, med information som är utformad och tillrättalagd för att passa våra ”behov”.
 
De sociala medierna som skulle öppna världen och möjligheterna att kommunicera med ”alla” har istället stängt den och gjort den mer inkapslad än någonsin. Så här sitter vi nu överösta med information som passar just oss, finansierad av produktplaceringar.
 
Var det så vi ville ha det?