Svart_relations_logga_liten_mindre

Maria Strømme – Den ofrivilliga uppfinnaren

Favorit i repris, ur Relation nr 4, 2016
Text: Anders Melldén Foto: Alex&Martin

En av landets klarast lysande forskarstjärnor hittar vi på Ångströmslaboratoriet i Uppsala. Med över trettio patent är hon också en uppfinnare av rang, vare sig hon vill eller ej. Relation bjöd nanoteknikens Maria Strømme på en effektiv lunch.

I sitt Sommar-program förra året beskrev Maria Strømme hur hon har effektiviserat sättet hon sorterar strumpor på.
 

Samma morgon som vi ska ses får jag ett mejl med frågan om vi kan ta intervjun samtidigt som vi fotograferar, för att på sätt effektivisera jobbet. Jag svarar att det tyvärr inte går, men att vår avtalade kombination av lunch och intervju ändå kommer att vara effektivt utnyttjande av tiden. Hon är nöjd med svaret.

Ja, effektivitet är ett ledord för Maria Strømme. Något som bland annat leder till att hon som en av landets, i vissa sammanhang världens, mesteftertraktade professorer i nanoteknik faktiskt svarar direkt på mejl. Hon ser också till att försöka vara med på allt hon bara kan, så länge hon känner att hon kan tillföra något.

Är hon en uppfinnare? Ja, med drygt trettio patent kan man inte säga något annat. Vill hon vara en uppfinnare? Där blir det lite mer komplicerat. Strømme menar att hon löser problem och att uppfinningarna kommer på köpet. Pappersexercisen med att söka patent skulle hon dock gärna byta bort.

Maria Strømme är född i Lofoten. Det var också där hon växte upp och bodde fram till nitton års ålder. Hon beskriver miljön som tuff och häftig – hela tiden nära naturen. Ambitiös satt hon gärna och pluggade på någon av fjälltopparna. Redan som liten fascinerades hon av naturvetenskap och ville veta hur allt funkar. Mamman var specialpedagog, pappan var fysiker och kunde svara på alla hennes frågor. Att förstå gav henne en otrolig tillfredsställelse.

Hennes två yngre systrar gick även de i pappans fotspår, idag är den ena rymdfysiker, den andra är civilingenjör inom maskin- och energiteknik.

– Jag har alltid behövt sikta högt för att trivas. Har aldrig varit lagom – inte på något sätt. Vare sig det handlade om skolarbetet, eller om att sätta på stighudar för att ta mig upp på någon fjälltopp och sedan åka ner, helst där ingen annan åkt. Närheten till naturen har gjort mig ganska orädd. När jag fick frågan om att vara med i Skavlan första gången jag var med sa min man: ”Oh, att du vågar tacka ja!” För mig var det aldrig någon tvekan.

Lofoten besöker hon fortfarande varje sommar.

– Vi har byggt hus där och åker oftast dit på jul eller påsk också. Men sommaren är bäst, då är det ju ljust dygnet runt.

Hade du några förebilder eller idoler från vetenskapen när du växte upp?

– När jag var i början av tonåren läste jag Carl Sagan, Stephen Hawking … alla populärvetenskapliga böcker. De gav inspiration. Men idoler? Nej, det var Bruce Springsteen!

Du vill gärna prestera på högsta nivå. Har du haft någon svacka i livet?
– Jag har förstås haft motgångar, som alla andra, men väljer att inte tänka på dem som svackor. Jag har dock högre krav på mig själv än vad omgivningen har, så jag har aldrig känt att jag måste bevisa något för någon annan.

Däremot har det hela tiden varit viktigt att göra sådant hon tycker är roligt – framförallt på jobbet.

– Ja, jag ville aldrig ”bara ha ett jobb”. Jag jobbar gärna på semestern, tycker inte att det är viktigt att stänga av mobilen eller mejlen. Det här är mitt liv och så vill jag ha det.

Mötet med en svensk kille under en semesterresa till London gjorde att hon flyttade till Sverige som nittonåring. I hans hemstad Falun jobbade hon ett år – var bland annat skådespelare i en film och guide i koppargruvan – medan han gjorde lumpen. Därefter flyttade hon till Uppsala för att plugga teknisk fysik.

– Universitetet hade väldigt bra rykte och Uppsala stad lockade.

Det tog slut med pojkvännen och Maria Strømme pluggade vidare i Uppsala. Gjorde sedan utbytesår i Polen och Ohio. Efter USA-svängen kom hon tillbaka till Uppsala där hon blev doktorand på ämnet Fasta tillståndets fysik. Efter bara två och ett halvt år var disputationen ett faktum.

– Jag höll redan då på med nanoteknik, men begreppet hade knappt börjat användas.
När sedan Uppsala universitet ville satsa på nanoteknik utlystes 2003 en professorstjänst inom ämnet.

– Det var ett tjugotal sökande, åtta av oss kom på intervju och jag fick tjänsten. Det var då jag fick min ”etikett”.

Professorstillsättningen fick stor uppmärksamhet eftersom trettiofyraåriga Maria Strømme år 2004 blev Sveriges yngsta professor i ett teknikämne.

Under din karriär har du kommit in i många intressanta sammanhang. Du har träffat världsstjärnor, kungligheter och presidenter. Varför just du?
– Ja du, det frågar jag mig också ibland. I början fanns det förstås en nyfikenhet på grund av min unga ålder, men jag träffar fortfarande många otroligt intressanta personer och får väldigt många inbjudningar till olika evenemang.

En viktig orsak skulle kunna vara att du har ett sätt att uttrycka dig så att folk förstår?
– Visst, jag brinner för att förmedla eftersom jag ser hur viktigt det är. Frustration är en bra drivkraft, liksom: ”Förstå det här nu, så att ni kan fatta rätt beslut!” När vi som forskar inom nanoteknik talar om vårt ämne är det många som inser att det kommer att förändra allas våra liv. Då är det inte så svårt att vara intresserad.

Du fick tusentals mejl efter ditt Sommar-program. Vad handlade de om?
– Framförallt var det folk som frågade om jag kunde hjälpa dem eller deras bekanta som drabbats av någon sjukdom. Jag får massor av mejl även idag. Jag får journaler, till och med remisser, skickade till mig, men jag är ju inte läkare … När jag berättar om nanoteknik i Skavlan eller Sommar berättar jag inte bara om min egen forskning utan även om andras. Många lyssnare blandar ihop det. Samtidigt som det känns fantastiskt skulle jag aldrig hinna svara personligen på frågor, men har ett standardsvar som jag låter universitetet skicka ut. Som beskriver mitt arbete och vad jag vet.

Du har över trettio olika patent. Ser du dig själv som en uppfinnare?
– Nja … Jag letar aldrig efter uppfinningar, och startar aldrig ett projekt med tanken om att uppfinna något. Jag försöker lösa problem och ibland innebär det att jag eller min forskargrupp uppfinner något som jag känner att jag måste söka patent för. Att skriva patentansökningar är det jobbigaste jag vet. Det är så annorlunda mot hur forskningsprocessen går till, så helst skulle jag slippa. Många tänker att ett patent betyder att man blir rik. Så är det inte! Men när patenteringsprocessen väl är klar är det så otroligt kul.

Hon berättar att man också behöver söka patent i olika länder. När patentansökan skickats in kan man sedan välja att publicera sin upptäckt i olika vetenskapsmagasin för att göra den offentlig.

– Det finns förstås många vägar att gå med sin upptäckt eller uppfinning. Vissa struntar i att patentera och kör hellre open source. Då är drivkraften att så många som möjligt ska kunna använda det de uppfunnit. Coca-cola har gjort precis tvärtom och aldrig publicerat receptet. Eller som vissa läkemedelsbolag, som inte vill ta kostnaderna för patentskydd men slänger ut sin upptäckts recept på nätet så fort som möjligt. På så sätt kan de använda det samtidigt som ingen annan kan patentskydda det eftersom det redan finns publikt.

Upsalite är en av Maria Strømmes forskargrupps viktigaste upptäckter. Materialet, döpt efter hemstaden, upptäcktes av en slump. Det har enorm fuktuppsugande förmåga och finns nu på marknaden genom bolaget Disruptive Materials som Strømme startat tillsammans med meduppfinnarna och vd:n Mattias Karls.

Användningsområdena för Upsalite verkar obegränsade, kan användas i allt från stora ishallar till läkemedelsindustrin. Överhuvudtaget verkar nanotekniken och din forskargrupps uppfinningar ofta kunna användas i många skilda sammanhang. Hur kommer ni på hur de kan användas?

– Det går inte att hålla koll på allt, men genom att vara på konferenser, träffa företag, lyssna på andras föredrag, läsa artiklar – ha ett brett span på vad som händer i världen – så får man lite koll. Genom att uppfinningarna som beskrivs i våra patent publiceras i vetenskapliga tidskrifter så läser andra om dem, som har koll på helt andra områden. På så sätt utbyter man tankar och idéer.

Det måste vara häftigt att upptäcka ett helt nytt användningsområde?
– Ja, det är roligt. Sen ska man inte bli för naivt glad över varje förslag som dyker upp – man måste ju testa att det verkligen funkar. Ett lyckat exempel är dock resultaten med Upsalite som läkemedelsbärare för svårlösliga läkemedel. Det har blivit så himla bra!

Minns du vilket som var ditt första patent?
– Mitt första patent, från 2006, skyddar en farmaceutisk beredning med lågkristallin cellulosa som har skräddarsytts för att hindra fuktkänsliga läkemedel att brytas ned under förvaring.

Och det senaste?
– Det skickade vi in strax innan sommaren. En följduppfinning till Upsalite där vi visar hur vi kan styra porstrukturen i materialet och därmed göra det användbart för en bredare kategori läkemedel.
I restaurangens högtalare spelas Leonard Cohens Suzanne och Maria Strømme tystnar för en kort stund, säger sedan att det är hennes favoritlåt att springa till. Senast sprang hon Uppsala kulturmaraton i ett stafettlag tillsammans med Fritjof Fagerlund och Johan Arnqvist, två ultramaratonlöpare.
– De är båda två fantastiskt duktiga så jag visste att jag skulle gå ut i enorm ledning. Min uppgift på sista sträckan blev helt enkelt att hålla undan, vilket jag också gjorde. Så jag fick äran att springa in först i mål. Det var otroligt kul! Jag har sprungit i tre år nu och hunnit med två maraton i år och ett förra året.

Du verkar alltid ha gillat att röra på dig.
– Ja, jag jobbar så in i helsike mycket, så jag behöver en rejäl träningsdos. Det är mitt sätt att hitta balans. Löpning är så monotont, det gör det mentalt avkopplande.

Du pratar mycket om att vi, i takt med att vi blir en allt äldre befolkning, behöver bli friskare. Är du själv besatt av att hålla dig evigt ung?
– Nej, det är jag nog inte, men jag vill leva länge. Livet är fantastiskt spännande och det är så mycket jag vill göra. Att tiden inte räcker till gör mig frustrerad. Jag optimerar något så vansinnigt, både på jobbet och hemma. Vare sig det gäller att gå på toaletten eller hämta kaffe – jag vill inte förlora tid.

Vad tycker folk i din bekantskapskrets om det?
Tycker inte ditt forskarteam att du är galen?

– Nej, jag tror snarare att de tycker att ”shit, vad lite hon är här”. De får mycket eget ansvar, annars skulle det inte funka, eftersom jag reser så mycket.

Vilken kritik finns mot din forskning?
– Ingen som jag är medveten om. Det jag möts av någon gång är viss rädsla för, och frågor om, risker med nanopartiklar. Det är relevanta frågor även om nanopartiklar är en liten del av nanotekniken. Det pågår mycket jobb med att säkra och reglera, och det finns risk med vissa produkter som inte står under så hård lagstiftning. Därför är det jätteviktigt att få till en bra verktygslåda för riskbedömning.

Du säger att vi inom en snar framtid kommer att kunna diagnostisera oss själva med nanoteknikens hjälp. Exempelvis ta reda på om vi löper risk att drabbas av Alzheimers när vi blir äldre. Vill vi verkligen veta sånt?

– Mångas spontana reaktion är: ”Det vill jag inte veta!” Men det vill man väl visst?! Tänk efter – om du i tid vet att du har risk att få Alzheimers när du är sextiofem så har du ju möjlighet att kunna påverka så att du inte får det, eller så att du åtminstone kan flytta fram det.

Om nu den möjligheten finns …
– Ja, men det kommer den stora grupp som löper samma risk tvinga läkemedelsindustrin att ta fram. Idag gör läkemedelsindustrin botande medicin, framöver måste den ta fram preventiv medicin. Och jag tycker att det är självklart att man vill veta, om man kan påverka med sin mat och livsstil, och kanske få femton friska år till.

Ändå röker folk idag, fastän de vet att det är farligt?
– Ja, men de har åtminstone ett val. Om du vet att du sitter på en tickande bomb kan du antingen låta bli att lösa ut den, eller lösa ut den. Det är du som väljer.

Kommer det positiva som följer med er och andras forskning inom nanotekniken att kunna nå hela världens befolkning?
– Ja, en sak som är positiv med nanoteknik är att den kan vara billig, om man väljer att använda så kallade självgenereringsmetoder för att skapa nanomaterial, vilket innebär möjlighet till stor spridning. Din fråga skulle egentligen kunna liknas vid att för tjugo år sedan fråga Bill Gates om han tror att alla människor kommer få tillgång till internet. Det här är lika självklart. Vi befinner oss än så länge på stenåldern när det gäller exempelvis diagnostik. Tekniken finns, det handlar bara om att få ut den, att industrialisera produktionen så kan var och en av oss få enormt mycket större kunskap om vår egen hälsa.

Apropå det, en annan hjärtefråga för dig är hur vi kan behålla bolagen som grundas på svensk forskning, i Sverige. Har du någon idé om hur enkla politiska eller näringslivsstrategiska beslut skulle kunna främja det?

– Vi har stora bolag i landet som grundades för många år sedan. Ofta är de materialberoende men har trots det ingen aktiv spaningsfunktion på vd-nivå vad gäller nanoutvecklingen. Den spaning som finns mot nya produkter och material, ligger på teknikchefsnivå. Men det är inte där företagens strategiska beslut fattas. Stora, starka utländska bolag, som exempelvis IBM, bedriver däremot sån spaning, därför plockar de snabbt upp de här svenska små företagen och idéerna. De flesta hamnar till slut utanför Skandinavien.

Vid sidan av forskningen har Maria Strømme flera andra uppdrag. Hon menar att det är viktigt att hon alltid känner att hon kan tillföra något med sitt teknikkunnande.

– Att jag kan se förändringar som kan göras, sånt tycker jag är kul! Jag tycker helt enkelt att det roligt att vara med och påverka. Visst har jag fullt upp, men dyker det upp något jag inte kan tacka nej till så får jag omprioritera. Jag stänger aldrig några dörrar – livet är för kort för det.

Vi talade tidigare om förebilder när du var yngre. Har du några nuförtiden?
– Många människor inspirerar mig, inom såväl akademin som näringslivet och idrotten. Jag vill inte peka ut någon specifik men det är personer som har driv och energi och gör något vettigt av det, som tänker nytt och själva är med och skapar.
Själv är hon just nu i färd med att starta ett nytt bolag. Det är än så länge hemligt, men hon tänker starta det ”med ett par damer i Stockholm”. På min fråga om det är kopplat till forskningen är svaret lite svävande: ”Ja, lite.”

– Mina forskningsprojekt kring såväl pappersbaserade batterier, nanodiagnostik och Upsalite upptar just nu den största delen av min tid. Där händer det mycket. Sedan har jag också andra spännande, än så länge hemliga projekt, på nationell nivå.
Har du någonsin funderat på att lämna forskningen?

– Jag har fått erbjudanden om chefspositioner inom olika organisationer från flera olika länder, men jag är forskare i grunden och det trivs jag oerhört väl med. Sen vet jag ju aldrig vad som händer framöver, men närmaste framtiden är det inte aktuellt. Nyligen tackade jag också ja till en viktig satsning – jag blir ordförande för Upptech, ett projekt som ska sätta Uppsala på teknikkartan. Det drar igång nu i höst och det ska jag satsa stenhårt på.

Hur långt fram är kalendern tecknad?
– Våren 2018 har jag några saker inbokade, och fram till våren 2017 har jag inte en tom halvdag.

Hur ser du dig själv som sjuttioåring?
– Förhoppningsvis springer jag maraton precis som idag, haha … Nej, jag tittar aldrig bakåt och så där långt framåt i tiden brukar jag inte heller titta. Jag är väldigt mycket här och nu.