Svart_relations_logga_liten_mindre

Blygsam textilkempe 

Favorit i repris, ur Relation nr 2, 2009
Text: Anders Melldén Foto: Alex&Martin

Relations profil i nummer 2, 2009, var grundaren av Linum, Sven Kempe.

Propellerplanet sjunker snabbt nedåt. En pilot springer från cockpit bakåt längs med stolsraderna. Den då 22-årige Sven Kempe frågar en blek flygvärdinna om det är något fel. ”Just a minor fault”, blir svaret. Träden närmar sig, planet har ett par hundra meter kvar till marken. Kempe hinner tänka att ”det här var ju onödigt Gud, att det skulle sluta redan på nerresan innan jag hunnit uträtta något”.
 
Kempes första resa till Indien och historien om Linum – ett av Sveriges mest framgångsrika textilföretag – kunde ha slutat där, innan den ens börjat.

43 år senare möter jag Sven Kempe på ett café i Uppsala, så bevisligen fick piloten ordning på det lilla planet. Troligen hade bagaget kommit åt höjdrodret, därav pilotens löpning bakåt där väskor och postsäckar var stuvade.
 
Vi sätter oss ned med varsin kaffe och ostfralla och när Sven Kempe börjar berätta slås jag av hur lätt det är att falla in i hans otroligt positiva värme och glädje. Men också hans blygsamhet. På äkta svenskt, ja kanske lite norrländskt manér, har inget av det han gjort egentligen varit så mycket att orda om. Droppar i havet enligt honom själv.
 
Siffror och fakta säger något helt annat: Linum omsätter idag 140 miljoner kronor. Företaget säljer sina tyger och artiklar över hela Europa, och sysselsätter 70 personer. I Indien är det 1 500 personer som bara sysslar med produktion av textilier till Linum, dessutom under bra arbetsförhållanden med ekologisk inriktning. Det, tillsammans med Sven Kempes övriga engagemang, är för mig inte droppar i havet – snarare som att hälla ut Mälaren i Bajkalsjön. Det är en prestation som spelar roll.
 
*
 
Men det började 1943 i Örnsköldsvik när Sven Kempe föddes. Som barn i den familj som 1873 hade grundat skogsindustrikoncernen Mo och Domsjö AB stack han ut i det lilla samhället. Han upplevde det jobbigt att vara speciell bland lekkamraterna.
– Inga barn vill sticka ut, mina kompisar retade mig för att jag var rik när de skulle ha något att trycka dit mig för, mest för att det var det jag var känslig för.
Då tänkte Kempe inte så mycket på det, men när han nu reflekterar i efterhand ser han hur han hela tiden försökte vara vanlig.
 
Det var dock mest när han var riktigt liten som retandet var ett problem. Hemma och i skolan trivdes han väldigt bra.
– Visst bodde vi stort – vi var ju sju syskon – men inte i överflöd. Däremot var det en varm uppväxt, jag hade en nära relation till min mamma och pappa, med många samtal om värden, idéer och religion.
På fritiden gjorde han som alla andra unga pojkar i Ö-vik: spelade fotboll och åkte skidor.
 
Sven Kempe var kvar i staden tills han var 19 år och tog studenten. Han trivdes och hade mycket vänner, var engagerad i kristna gymnasiströrelsen och hade en mycket bra skoltid. Retandet hade kompisarna för länge sedan lagt av med, och han hade lyckats bra med att smälta in.
– Visst, Modo var ju väldigt stort i Örnsköldsvik, så alla visste vem jag var. Men den bästa komplimang jag har fått är från en jag gick med i skolan som sa att jag aldrig hade gjort mig märkvärdig.
 
Är det inte hämmande att inte få känna stolthet för det ens föräldrar har byggt upp?
– Lever man med texter som ”det är svårare för en rik att komma till himlen, än för en kamel att komma igenom ett nålsöga” så påverkas man.
Det kristna budskapet under hela uppväxttiden var alltså tydligt: Egendom binder en.
 
*
 
Efter studenten, 1962, åkte Sven Kempe till Uppsala för att läsa teologi och bli präst. 
Det var inget snack om att gå in i släktföretaget?
– Nej, min mamma hade en dröm – att min äldsta bror skulle jobba inom Modo, min yngsta bror skulle bli läkare och jag skulle bli biskop. Det var bara jag som fallerade, säger han och skrattar.

I Uppsala kunde han vara anonym. Något som Sven Kempe tyckte var jätteskönt.
– Här visste ingen vem man var, namnet Kempe sa ingenting.
Så han pluggade och var ungdomsledare i Mikaelskyrkan. På Norrlands nation var han sånganförare och han bodde i samma studentnations bostäder, Norrlandsgårdarna.
 
Hur var korridorslivet?
– Jättebra. Jag tror att det är jättenyttigt att man lär sig ta hänsyn till andra och man lär känna en massa folk som man inte skulle ha träffat på annars.
 
I januari 1966 skedde resan som skulle visa sig bli omvälvande för Sven Kempes liv. Han åkte till södra Indien som 22-åring i ett frivilligarbete arrangerat av kyrkan. Ett småindustriprojekt som under sex månader skulle ge lite fickpengar och massor av insikter. Det var en rejäl resa på den tiden och den dramatiska flygupplevelsen på ditvägen skedde efter att Sven Kempe hade bytt flyg i dåvarande Bombay. 
– Jag hade bestämt mig för att inte ha några förutfattade meningar, men det hade jag ju ändå. Det var chockartat i början. Det var så mycket som var främmande, en dag när vi skulle åka till marknaden låg en människa vid vägen. Jag uppfattade att han hade såriga ben och vi åkte bara förbi med bilen. För mig var det svårt att ta. Men sedan insåg jag ju efterhand att han alltid låg där vid marknaden, och jag såg också att han hade målarfärg på benen för att kunna tigga bättre. Efterhand lärde jag mig att ska man ge något ska man göra det till en skola eller vara konstruktiv på något annat sätt. Man ska inte ge för att döva sitt dåliga samvete.
 
Precis som tidigare var det viktigt att inte sticka ut i Indien. Något som var omöjligt eftersom han var vit i ett område som sällan eller aldrig besöktes. Kempe berättar om hur han ville bära sitt eget vatten från brunnen och hur folk blev väldigt oroade och ville hjälpa till. Han ville också, precis som alla andra, odla sitt eget grönsaksland.
– Men föreståndaren bara skrattade åt mig, jag lyckades inte få något att växa.
 
Under dagarna försökte Kempe istället utnyttja sin vita färg, genom att exempelvis följa med folk till sjukhuset eller när de skulle få ut sin fotogenranson. När Sven var med gick det fortare och folket slapp ge sina små slantar i mutor.
 
På projektet arbetade tre personer som satt och gjorde sandaler.
– Man ritade av sin fot och sedan gjorde de sandaler. Jag tyckte de var jättefina, så efter ett tag tog jag mått på lite olika storlekar och gjorde ett försök att exportera dem till Sverige.
Problemet var att när de tre sandaltillverkarna efter ett par dagars serietillverkning hade tjänat ihop samma summa som de tidigare gjorde på en vecka kom de inte till jobbet. Varför skulle de ha mer pengar än de som behövdes till marknaden?
– Då fick man ta snacket med dem att de skulle kunna spara till något större, så sedan började de komma sex dagar i veckan.
Sandalerna gick som smör i det indiska solskenet och efter tio år var det 80 familjer som jobbade med att producera till Sverige och andra länder i Europa. Men då hade Kempe redan nya projekt på gång med Indien.
– Jag kom hem till Sverige men ville fortsätta skapa relationer som inte byggde på att döva samvetet. Därför kom jag in på konsthantverk för att man där värdesätter personen bakom konstverket.
Han öppnade butiken Indisk Textilkonst i Uppsala där han sålde batik, siden och möbler som han hittat under sin andra resa till Indien, 1967.
 
Sedan uppstod idén med grov indisk bomull. Tio vävstolar sattes upp av samma person som skött exporten av både sandalerna och konsthantverken. Och samma familjeföretag, Emperor Textiles, som nu sysselsätter 1 500 personer arbetar Linum med än idag.
– Det positiva med den långa relationen är att vi gemensamt har kunnat diskutera fram kvalitet och färger, och vi var mycket tidiga med det ekologiskt inriktade. Eftersom de hade tryggheten i att jag köpte allt, så vågade de investera.
 
Som ett bevis på den goda relationen ringer sonen i familjen upp på Sven Kempes mobil. Engelskan bryts i en härligt indisk accent, och jag får efteråt veta att Sven talar lite tamil – det språk som talas i södra Indien.
 
Men 1 500 personer sysselsatta enbart mot Linum. Det är ju ett jätteansvar. Får du inte ångest?
– Jo, men idag efterfrågas deras arbetskraft. Det är en merit att ha arbetat för oss så jag känner inte samma ångest idag över att det måste fungera som jag kanske gjorde förr.
 
Hur är det när du besöker fabrikerna? Är det ”Kung Kempe” på besök?
– Haha, nej inte alls. De har nästan ett mindre avstånd till mig än till sina chefer. Och jag försöker att se alla i ögonen när jag går runt i fabrikerna. För ett par år sedan fick jag möjligheten att hålla ett tal när en av grabbarna gifte sig. Mitt budskap då var att de ska vara stolta, att deras produkter finns i de finaste butikerna i Europa.
”En av grabbarna” är alltså en av sönerna i den indiska familjen, och på Kempe hör man att det i stort sett skulle kunna vara en av hans egna.
 
Men du har inte fått någon gata uppkallad efter dig?
– Faktiskt är det så att i den by där sandalerna tillverkades uppstod en konflikt när kyrkan där upptäckte att de kunde tjäna pengar och blev giriga. Då köpte jag loss land för att arbetarna skulle kunna flytta sin verksamhet och fortsätta driva den inom en stiftelse. Sedan köptes ytterligare mark för arbetarna att kunna bo på. Den byn döpte de till Kempe nagar, Kempe-byn.
 
*
 
Hur var det med finansiering i början, hade du tjockt med stålar eller behövde du finansiärer?
– Eftersom jag hade ett dubbelt förhållande till pengar – det var ju bra att kunna använda dem till vissa projekt samtidigt som de band upp mig – gav jag bort mitt arv till en egenupprättad stiftelse när jag var 27 år. Men med förbehållet att pengarna skulle kunna användas till något sådant här. Anledningen till att det blev en stiftelse är att om jag ger bort pengarna som privatperson känner folk tacksamhetsskuld, det är lättare att ta emot från en stiftelse.
 
Hur mycket pengar handlade det om? Flera miljoner?
– Ja, det var mycket pengar då. Men tanken var hela tiden att stiftelsens pengar skulle ta slut.
 
Men du hade alltså ett eget startkapital?
– Ja, det var mina egna pengar. Vid två tillfällen senare har jag behövt finansiärer, när vi startade upp i Tyskland och Frankrike.
 
*
 
Förutom Linum har Sven Kempe varit inblandad i andra projekt. Frigotainer, senare Envirotainer är ett som man har hört talas om.
– Du har läst på bra! Jag hade ett överskott av kapital och då tänkte jag att jag skulle gå in i andra projekt som är kreativa. Först gick jag in som finansiär i Frigotainer, men sedan tog jag över företaget och det utvecklades till Envirotainer. Där slapp jag gebort pengarna, vid ett tillfälle var min aktiepost värd 90 miljoner, och kort därefter nere i en krona, säger han och skrattar.
 
Så du blev av med pengarna, men skillnaden var att de den här gången inte gick till välgörande ändamål?
– Haha, det är riktigt.
 
Just nu är Sven Kempe involverad i ett projekt där man renar och tar tillvara på restprodukter från exempelvis biogasanläggningar och avloppsslam – Split Vision Development. Kortfattat går det ut på att man torkar och renar avfallet så att energi, fosfor och kväve tas till vara. En del används till gödsel, en del energiåtervinns och restvattnet är tillräckligt rent för att släppas ut i naturen.
– Första anläggningen är färdig i dagarna och det kommer nog att skrivas en del om det under våren. 
 
*
 
Miljöengagemang och socialt ansvar. Sven Kempes projekt har alltid en idé, och världsförbättring har sedan ungdomen varit viktigt. Inte att tjäna pengar. På samma sätt har han åsikter om politik.
– Det är fascinerande hur vi har gått från en idéburen politik till att det viktigaste är att man röstar på just mig. Vänstern och liberalismen var väldigt idéburen, men vänstern har tappat i trovärdighet. Jag var ju med -68 och var väldigt engagerad, nu är min förhoppning att vi ska komma tillbaka till idéerna – vad som är viktigt för framtiden. Vi har ju ett fantastiskt samhälle, vi ska vara jätteglada att vi bor i Norden, men demokrati och välfärd är något man måste jobba med hela tiden.
 
När tyckte du att vänstern tappade i trovärdighet?
– Det var egentligen när jag insåg att Mao inte var någon ängel. Det gäller att kontrollera egoismen – den är en skaparkraft men ingen människa är bara god. Det är lika tragiskt när man ser på vad som hänt i USA med Bush-administrationen.
 
Är det så att du blivit gammal och liberal?
– Ja, haha. Jag har nog blivit liberal istället för radikal. Men en ohämmad liberalism är inte heller bra, det gäller att hålla samtalet igång.
 
*
 
De jag har talat med om Sven Kempe är rörande överens: alltid glad, positiv och oerhört trevlig. Men blir han aldrig arg? Upprörd?
– Förbannad blir jag väldigt sällan, det som upprör mig är exempelvis Gazakonflikten. Att ge kollektiv bestraffning på det sättet. Hamas är demokratiskt valda och det måste man respektera. När ingen lyssnar längre övergår det i skjutande. I den här konflikten har det uppstått en polarisering där alla palestinier tror att alla israeler är djävlar och tvärtom … Ja, du letade efter något som fick mig upprörd …
 
Säger han, men har samtidigt nära till det smittande skrattet. Konflikter, vapen och maktbegär. Tre orsaker till att den annars så lugne, glade mannen faktiskt blir allvarligt upprörd. Då känns det futtigt att bli förbannad i en bilkö eller för att mellanmjölken är slut. Att uppröras över saker man inte kan påverka ligger inte för Sven Kempe.
– Förr kunde jag bli arg när folk trängde sig i köer och så men det är bättre att fokusera på sådant man kan göra något åt istället för småsaker. Även om jag direkt inte kan lösa Israel-Palestinakonflikten så kan jag påverka.
 
Du har tackat nej till att bli intervjuad tidigare. Vad berodde det på?
– Det var för stor fokusering på mig när jag fyllde 60. När man talar om företag med socialt ansvar försöker man göra hjältar av folk. Det jag har gjort är ju en droppe i havet, samtidigt vill jag föra fram mina idéer – att människovärde och självrespekt är viktigt.
 
Som exempel berättar han om en alkoholist som han fixade en lägenhet till, och höll daglig kontakt med under 25 år. Till slut fick mannen jobb som vaktmästare. Men att få honom att känna självrespekt var en utmaning.
– En person som tycker illa om sig själv försöker dra med sig andra också, så det gällde att bygga upp den här killen så att han kunde växa.
 
Du är också engagerad i Rotary, Eklundshofs vänner och väninnor, OD ... Varför är det viktigt, räcker inte det andra?
– Mötesplatser är viktiga. OD hjälpte jag att skaffa fram rekvisita till olika föreställningar och blev sedan invald som Farbror. Jag har aldrig sjungit där, säger han och skrattar, men musik är viktigt.
 
*
 
Efter och emellan de första turerna till Indien bodde Sven Kempe i kollektiv, eller storfamilj som han kallar det. Först på Eriksgatan i Uppsala, sedan på Gamla Uppsalagatan. Hustrun Ann-Charlotte träffade han när han var 21 år och ledde ungdomsgruppen i kyrkan. De bodde båda i storfamiljen under sex år fram till 1974. Det var ett hippieliv utan sex, drugs och rock’n roll. Men med en folkabuss som döpts till Help.
– Det var vårt seriösa försök till ett annorlunda samhällsliv. Ett engagemang. Vi försökte hjälpa några dessertörer, han alkoholisten, de ringde från sjukhuset och bad oss att hjälpa dem. Precis som i ett äktenskap gällde det att få allt att fungera, och jag upplevde att det fungerade väldigt bra. Jag lärde mig mycket om rättvisa – att diskutera millimeterrättvisa kan kosta mer än det smakar. Det var en oerhört positiv tid.
 
I storfamiljen fanns både singlar, gifta och sambor.
– Det som är så positivt är att jag och Ann-Charlotte har så många gemensamma vänner, vi träffar dem fortfarande.
 
Du flyttade hemifrån till ett inackorderingsrum, till studentkorridor, sedan storfamilj och till sist villa med familjen. Du har aldrig i hela ditt liv bott ensam.
– Nej, och jag tror att det har varit jättenyttigt. Nu när sista sonen har flyttat hemifrån är det första gången vi två bor själva. Det känns bra, men det är alls inte otänkbart att på ålderns höst flytta ihop med några andra.
 
*
 
För många är skapandet av Linum en otrolig prestation, därtill ditt sociala engagemang. Hur mycket av det här har du fått med dig hemifrån, att du skulle sätta spår här i världen? Du skulle ju även bli biskop?
– Jag upplever att det handlar mer om tillfälligheter. Men att jag måste prestera, nej. Mina föräldrar anpassade sig efter vad jag ville och var intresserad av.
 
Ingen prestationsångest?
– Nej, det har alltid funnits en egen idé, men aldrig något prestationskrav.
 
Hur ser du till att vara fokuserad på det du gör? Något knep?
– Viktigast är att man är närvarande i det man gör. Det som stör mig är när den närvaron brister, och det har hänt, exempelvis i samband med Envirotainerkrisen. Då är det svårt att fokusera på det andra. Förr åkte jag bort på retreat, det är en källa till återhämtning för mig.
 
Har du några egna förebilder?
– Ja … Nelson Mandela, Gandhi och Martin Luther King för deras otroliga idékraft och värdighet.
 
Du har mycket att göra under dagarna. Känner du att du har fått försaka något?
Kempe funderar lite och skrattar till.
– Städning har väl inte varit högprioriterat … Men det jag är allra mest glad över i mitt liv är mina barn och att vi har ett otroligt fint förhållande. I Indien har man liksom gjort sitt när man har gift bort barnen. Här handlar det väl om att de har tagit studenten, och femte sonen gjorde det i våras. Det har gått vägen.