Svart_relations_logga_liten_mindre

Sten Kvarfordh - Den målmedvetne filantropen

Favorit i repris, ur Relation nr 5, 2015
Text: Anders Melldén  Foto: Alex&Martin

Ur Relation nummer 5, 2015, hämtar vi denna intervju, med tidigare tandläkaren Sten Kvarfordh som initierade Mutomoprojektet som under åren engagerat många Uppsalabor.
 
Sten Kvarfordh började med att bestämma sig för att bli filantrop. Först därefter skaffade han de ekonomiska förutsättningarna för det. Idag driver han Mutomoprojektet i Kenya, är både filantrop och fundraiser och minst sagt personligen verksam i projektet.

Filantropi för Sten Kvarfordh, det är att arbeta ideellt mot ett mål, utan vinstintresse för filantropen själv, men gärna för den det berör.
– Själva ordet hörde jag första gången på 2000-talet. Jag började med mitt ideella arbete i Afrika 2001 men det var först runt 2008 som jag började kallas, och kalla mig, filantrop.
 
Men redan i trettioårsåldern hade han som målsättning att försöka sluta jobba innan pensionsåldern, och istället syssla med välgörenhet.
– Jag var med i Round Table. På ett av föredragen berättade någon om sina insatser i Afrika. Jag kände att, det där skulle jag också vilja göra – ett slags payback för att jag råkade vara född i Sverige och hade det så tryggt och bra.
 
Vid den tidpunkten var det fullt upp med karriär och familj. Idén lades på hyllan men glömdes inte bort. Nu var inriktningen att sluta jobba vid femtiofem. Varifrån dessa värderingar kom vet han inte riktigt. Man visst intryck hade faderns arbete på Sandvik gjort, där han såg till att värna om de människor runt om i världen som tillverkade olika delar åt det svenska bolaget.
 
Sten Kvarfordh var tandläkare och hungrig på nyheter. Han utbildade sig inom implantologi i Tyskland och Schweiz och höll sedan kurser för svenska tandläkare.
– Säkert tio procent av Sveriges tandläkare har gått kurs för mig ute i Sunnersta.
 
Idén väcktes om att börja tillverka egna tandproteser i Kina och tillsammans med tandläkare Krister Sylvén startades bolaget Arti Sweden.
– På åttio- och nittiotalet hade jag en stor praktik i Uppsala och ett lönsamt bolag i Kina som vi sålde 2006. Men redan 2001 hade jag nått mitt ekonomiska mål och jag slutade arbeta här hemma.
 
Via Läkarbanken sökte han volontärarbete som tandläkare och blev då placerad i Mutomo i Kenya, en stad och jordbruksregion i Kenya där över sextio procent av befolkningen levde under extrem fattigdom.
– Första gången jag kom dit och såg eländet kände jag hur illa ställt det var, och till råga på allt politiskt korrumperat. Samtidigt var jag envis och hade en så stark önskan om att få göra något. Jag reste runt själv och skaffade information, och upplevde den enorma fattigdom och misär som fanns i Mutomodistriktet.
 
Väl hemma igen pratade han med vänner och med sin Rotaryklubb, och började samla in pengar.
– Först och främst var det rent vatten som behövdes. Vattentankar, reningsverk och reservoarer var vad som behövdes, och det fixade vi. Sjukfrånvaron på grund av magsjuka har minskat till hälften sedan dess!
 
De andra rubrikerna som skrevs ner i Kvarfordhs agenda var att få barnen i skola, samt att börja ge mikrokrediter så att kvinnorna kunde få en inkomst.
– Från början fanns förstås en skepsis mot en vit man som kom för att hjälpa till. Vad hade jag för baktanke? Men efterhand lyckades jag överbygga detta genom handling. Allt eftersom jag visade resultat fick jag fler med mig.
 
Att ge kvinnor en inkomst var ett sätt att få dem mer självständiga vilket förstås kunde rubba maktstrukturer inom familjerna.
 
Har du utsatts för hot eller våld på grund av det?
– Nej, aldrig. Men många män visade stort motstånd mot det i början. Nu börjar de anpassa sig. Faktum är att av de 4 500 personer som fått mikrolån fram till nu är bara ett fåtal män. Kvinnorna är mycket driftigare.
 
Eftersom myndigheterna var korruptionsbenägna var det hela tiden viktigt för Sten Kvarfordh att hålla sig borta från sådant.
– Numera har vi ett riktigt bra samarbete med myndigheterna, säger han och visar upp ett protokoll från det senaste mötet med ledaren för hela Kitui South County.
– Protokollet visar ett 12-punktsprogram som vi ska göra med myndigheterna.
 
Han säger ”vi” eftersom Mutomoprojektet sedan länge involverar flera personer. I Sverige är Sweden Mutomo Project en ideell organisation med en ideellt arbetande styrelse bestående av tio personer. I Kenya är man en ”non-governmental organization” och sysselsätter ett hundratal avlönade dagsarbetare samt åtta projektledare.
– Våra projektledare i Mutomo har kontor och bra lön. Det är en grupp bestående av både kvinnor och män. Jag själv ser mig som fundraiser och projektledare för de åtta på huvudkontoret. Och som idéspruta …
 


Hur mycket pengar samlar ni in årligen till projektet?
– Ungefär tre och en halv miljon räknar vi med i år. I år fick vi exempelvis in en donation på tio miljoner i aktier där vi kan använda oss av avkastningen varje år.
 
Andra sätt att samla in pengar är genom olika välgörenhetsarrangemang och middagar, bland annat i Uppsala.
– Nu är målet att projektet ska börja tjäna egna pengar också. Vi skulle kunna femdubbla antalet dagsarbetare därnere.
 
Vad anser du är viktigast som filantrop. Tid eller pengar?
– Tid. Och för min del börjar den tyvärr gå mot sitt slut – jag vill ju göra så mycket och önskar att förändringarna skulle gå snabbare. Men en ekonomisk buffert behövs också, man kan inte komma med en helt tom börs och bli filantrop.
 
Vilka är de vanligaste frågorna du får som filantrop?
– ”Hur klarar du dig ekonomiskt?” och ”Hur stor del av pengarna som samlas in går till projektet?”
 
Så hur stor del av pengarna går till projektet?
– Allt, utom tre procent som går till administration i Kenya.
 
Pengar är ju alltid ett ämne som rör upp känslor, och många har fördomar och funderingar kring filantropi. Jag testar några av dem vi i redaktionen kommit på, på Sten Kvarfordh.
 
Är det inte lite väl enkelt att välja ett problem som ligger på behagligt avstånd? Istället för att ta hand om problem i sin närhet?
– Jag tycker inte att det är så. Jag lever ständigt med Mutomoprojektet även om jag inte fysiskt är på plats hela tiden. Jag gör två till tre resor à två till tre veckor dit per år.
 
Det är enkelt för den som är rik att ge lite av sina pengar.
– Ja, så är det helt klart. Jag och min familj lider ingen nöd och vi lever som vi vill här.
 
Är inte filantropi bara ett sätt att döva sitt dåliga samvete?
– Jag känner det inte så. Snarare som en återbetalning. Det är en förmån att vara född här, där man kan välja utbildning, dricka vattnet, äta sig mätt … självklara saker för oss. Jag ser ofta likheter mellan Kenya idag och Sverige för hundra år sedan. Men där går allt mycket fortare, deras nästa hundra år kommer att gå snabbt …
 
Det är nästan alltid mannen som är filantrop och kvinnan som står bredvid.
– Sant, tyvärr också i min familj. Min hustru och jag har jobbat hela vårt liv tillsammans – hon är van att serva mig och har alltid dragit det tunga lasset.
 
Det är inte så svårt att först tjäna ihop en förmögenhet och sedan resa världen runt och sprida den om man inte behöver sköta hem och barn.
– Så är det förstås. Barnens första tio år jobbade jag nog för hårt. Där känner jag att jag försakat något, att jag hade gjort det annorlunda om jag fått leva om mitt liv.
 
Ni filantroper – gräddan av näringslivet – umgås väl på fina middagar varannan kväll?
– Nej, tyvärr umgås man inte alls filantroper emellan. Det är lite synd för det skulle kunna vara intressant utbyte. Men jag har träffat Percy Barnevik och han gav mig mycket stöd när jag byggde upp mikrokreditverksamheten i Mutomo.
 
Fler och större nätverk är överhuvudtaget något som Sten Kvarfordh tycker är viktigt. Han vill nå ännu större resultat.
– Samtidigt börjar jag ju som sagt bli äldre och kan kanske arbeta med det här i fem år till. Det är dags att börja lämna över till andra.
 
Ja, har man startat upp en sån här verksamhet är det ju inte bara att avveckla den. Många har blivit beroende av er.
– Ja, därför är den ideella styrelsen viktig. Och att jag delegerar. Mitt fokus ligger nu i huvudsak på att finna investorer och sköta insamligar.
 
Har du under de här åren haft någon period då du tröttnat och känt att du vill lägga av?
– Nej. Jag har hela tiden sett det som ett heltidsjobb, och gnistan och engagemanget har funnits hela tiden.
 
Har du varit rädd någon gång?
– Nej, fastän Nairobi, där jag har varit mycket, är en väldigt kriminell stad. Det är samma med mig själv personligen. Jag har opererats för prostatacancer, opererat ryggen och ska nu opereras för hudförändringar. Sånt där rinner av mig. Jag är orädd till personligheten. En fatalist.
 
Men trots det kan han behöva samla kraft ibland. Och det sker ute på sommarstället i Öregrund, eller på golfbanan.
– Och jag är med i många olika föreningar, har ett rikt socialt liv. Det tycker jag är viktigt.
 
 
 
Sten Kvarfordh
Född: 1944.
Familj: Hustrun Birgitta, barnen Björn och Sara, och en riesenschnauzer.
Bor: Kåbo.
 
 
Mutomoprojektet …
… är en ideell organisation som verkar för att förbättra förhållanden i regionen Mutomo i Kenya. Fokusområden är rent vatten, hållbar utveckling, skola och individstöd genom mikrokrediter samt familjeplanering. Pengar samlas in genom sponsring från företag, privatpersoner, Rotary och olika aktiviteter som middagar och artistgalor. Utöver en lokal projektgrupp i Mutomo är inga anställda. Intäkterna till projektet ligger på cirka 3,5 miljoner kronor per år (2015).
 
Mutomo ligger i ett torrt område i östra Kenya och är centrum i ett distrikt med samma namn. Flertalet av de 17 000 invånarna lever under extrem fattigdom, 1,25 USD per dag. Mutomoprojektet arbetar inom hela distrikte