Text: Stig-Björn Ljunggren
Foto: Alex&Martin
Ja, berätta varför? Hur långt i tiden får vi gå tillbaka?
– Vi får gå långt! Jag är sladdbarn. Där började det – med en 17 år äldre storasyster. Jag var aldrig planerad, jag planerar inte själv. Jag har alltid varit ganska livlig, klättrade alltid i träd och ramlade ner. Jag galopperade hästar, och en dag vid stallet när jag var sådär en 14-15 år såg jag en kille på motorcykel. Då blev jag så inspirerad, tyckte det verkade tuffare än hästarna. Utan att veta något om motorcyklar så fick jag för mig att jag ville köra. Jag började spara pengar och jobbade extra i stallet. När jag var 16 kunde jag köpa en båge.
Så då skaffade du en motorcykel, sådär rätt upp och ner? Något påbrå måste du väl haft?
– Mina föräldrar var skilda, jag hade kontakt med min pappa som var bilmek och tog med mig på rallytävlingar, men det fanns inget mc-intresse. Istället gick jag på kurs, tog körkort, fick prova att köra bana, och på den vägen är det.
Så blev du en del av mc-kretsen?
– Egentligen inte. Jag har alltid kört mitt eget race. Visst, jag har haft några pojkvänner inom motorsporten, men även en pojkvän utanför.
Men det är dom som varit ihop med dig i första hand, inte du med dem?
– Ingen har behövt bogsera mig, det här har varit min egen grej! Jag lever inget typiskt mc-liv, hänger på nån mc-klubb med mc-jacka och attiraljer. Jag lever mitt vanliga liv och är helt utanför mc-världen.
Blev Rallyprinsessa
Men om vi går till botten med dina drivkrafter. Du blev ”rallyprinsessa” därför att du såg en snubbe åka motorcykel när du var tonåring? Vad ligger bakom tror du själv?
– Det som är gemensamt för vad jag gör är min drivkraft, min personlighet, hur jag är och hur jag tar mig an uppgifter, det råkade bli så att jag körde motorcykel, det var inte min målsättning att bli Rallyprinsessa.
Vad är det då som ligger bakom?
– Att det är roligt!
Men motorcykel är inte så roligt att det genomsyrar allt du gör?
– Jag behöver inte som person identifiera mig med sporten, jag har gjort andra grejer, jag driver sedan flera år en reklambyrå, jag har backpackat genom Afrika. Man kan säga att jag lever flera liv, det är bara så att mc-livet har blivit mest känt.
Men det är väl inte roligt jämt, att köra motorcykel är ju livsfarligt, jag kan läsa för dig ur din egen blogg: ”Axeln trasig, armen bara hänger, kan inte lyfta mer än någon cm. Som igår, fick lägga handen på styret och hålla fast med fingrarna. Som tur var funkade hojen åter som den ska.”
Att köra motorcykel kan göra ont! Är du inte känslig för smärta?
– Nej, jag fortsätter där andra skulle ha givit upp, var den inställningen kommer ifrån vet jag inte. Ofta är rädslan för smärta större än smärtan i sig. Den där rädslan kan översättas till en massa olika områden. Om du är rädd för att något ska vara jobbigt och besvärligt, är själva rädslan oftast värre än det jobbiga som du ska utföra. Det är därför man ska utmana sina rädslor, för de begränsar dig i onödan.
Det måste onekligen vara ett svårkopierat varumärke du har. Rallyprinsessa och äventyrerska på gränsen till döden, med reklambyrå och föreläsningar. Och ett häftigt artistnamn dessutom, inte Britt-Marie Larsson utan Annie Seel. Hur kan man heta Seel?
– Min pappa jobbade i Tyskland på femtiotalet och då var det lättare få jobb om man tog sig ett tyskt efternamn. Det var helt enkelt en marknadsanpassning. Och Rallyprinsessan är ju ett varumärke som ”reklamaren” Annie marknadsför. Allt hänger ihop.
Kvinnliga sidan
Hur ser du på det där med manligt och kvinnligt? Varför är det sexigare med en mc-tjej än en mc-farbror. Det töntigaste som finns, ungefär som att åka på grisfest, är väl att vara 57 år, ekonomiprofessor, ha hästsvans, köra Harley och spela bas på fritiden? Men en mc-tjej, vilka fördomar möter hon?
– Ha ha, det där med töntigt får stå för dig. Tjejer möter säkert en del fördomar, och den som vill kan göra en grej av det. För mig är inte kvinnligt/manligt så viktigt. Jag gör det jag tycker om oavsett genusperspektivet. Men det är klart att som kvinnlig idrottare räcker det inte med att vara duktig inom sin sport, man ska helst vara snygg också. Och ju grabbigare sport, desto viktigare kan det vara att visa sin kvinnliga sida.
Hur menar du?
– Jag har hållit på så länge så jag är ganska luttrad. Och jag inser att det jag gör är ganska udda, så det är inte så konstigt att man får slå hål på nån gammal fördom. För det mesta träffar jag ”helt vanliga människor”, och de är mest nyfikna. Du blir bemött som du bemöter, det är inte konstigare än så.
Inte utmana döden
Du är världsmästarinna i ökenrally, har mc-rekord på Mt Everest, du är äventyrerska och entreprenör och har mottot: "Ingen minns en fegis - man måste våga!" Men ett annat motto är: ”Kyrkogården är full av folk som trodde de var odödliga”.
– Ja, så är det ju, folk säger ”du är ju helt galen” och ”du leker med döden”. Men nej, jag är inte galen, jag leker med livet! Visst utmanar jag ju en och annan risk, fast det gör alla som sätter sig i bilen. Att vistas i trafikerad miljö är det farligaste man kan göra! Jag gör inte det här för att jag vill utmana döden, utan för att det är skoj att åka fort, men ju fortare desto närmre gränsen kommer du.
Ja, men det är väl samma skäl som en del röker cigarr. Det är gott och ju mer av det goda, desto farligare?
– Men jag tycker inte det är roligt när det är läskigt, då slår jag av. Men det är roligt att köra fort, kör man fort måste tajmingen vara rätt. Det är som slalom, de perfekta skären får du när det går fort. Det är inte samma sak i barnbacken, där är det för lite tryck.
Annie berättar att hon är utbildad marknadsekonom, har jobbat på stora och små företag och har startat och drivit en reklambyrå och numera driver ett reklamnätverk. Hon ger en del exempel på sin yrkesverksamhet, och det verkar vara i genren managementcoaching.
Allt detta med kickoffoptimism och doer-anda som moderna kunskapsföretag ägnar sig åt. Är det så?
– Ha ha, det där lät lite för glättigt. Vad gäller marknadsbiten är jag mycket konkret. Det är så mycket flum och långsökta marknadskoncept inom reklambranschen. Exempelvis det där konstiga webbprojektet där Sverige skulle ha en ambassad på webben som Bildt invigde och webbyrån Söderhavet debiterade x antal miljoner för. Det hade jag ifrågasatt direkt. Jag hade genomskådat syfte, budget och kundnytta och förmodligen avrått projektet. Det är därför jag jobbar med devisen ”era gummistövlar i marknadsföringsträsket”, det är lätt att gå ned sig …
Föreläser om hårt jobb
Och föreläsningarna?
– När jag föreläser är jag mycket mer realist än kickoff-optimisten. Tvärtom från alla som gått ”så lyckas du-kursen” eller läst boken om ”självförverkligande med 3-stegsmetoden”, så berättar jag hur mycket misslyckanden, smällar och hårt jävla jobb som krävs. Typ, det finns inga genvägar, inga mallar, ska man upp får man minsann klättra, inget är serverat. Och sen måste man bestämma vilka backar man vill ta sig uppför. Att alla val vi gör faktiskt är livsavgörande, vilket innebär att det man gör idag påverkar imorgon. Sluta undvik det man tycker är jobbigt eller är rädd för. Släpp taget om trygghetsnarkomanin och bekvämlighetszonen – man blir trygg av att veta att man klarar allt som ställs i ens väg. Och bekvämlighet gör att livet passerar förbi utan att vi var med på tåget.
Men hänger denna professionella verksamhet ihop med äventyrandet? Jag vill veta mer om Dakarrallyt!
– Dakar har med det här att göra. Det där med att jag föreläser är ett bra case. I skolan var jag enstöring, satt längst bak, och var absolut inte klassens medelpunkt. Därför var steget till att stå upp och tala för 100-tals människor stort. En del är mer rädda för att tala inför andra än att dö, och lite så var det för mig. Det började med att jag skulle hålla föredrag om Dakarrallyt för en mc-klubb.
Gick det dåligt?
– Nä inte direkt, det var läskigt men efteråt tyckte jag det var jättekul, det var roligt att någon ville lyssna på mig. Jag började fundera över vad jag skulle göra för att bli bättre. Vara mer förberedd, ha bättre flyt, funderade över frågor jag kunde få så jag inte skulle stå svarslös. Jag blev säkrare och fick sedan förfrågningar från företag och organisationer.
Du blev föreläsningsproffs?
– Ja, det blev en ny hemläxa, jag tog in en coach som hjälpte mig att hantera detta, och jag började få andra att få fart på sina idéer. Det blev en extra belöning, att känna att jag hade något som jag kunde skicka vidare.
Världens farligaste rally
Så vad har det här med Dakar att göra?
– Där hamnade jag första gången inte tack vare en massa meriter, utan såg mig som en glad turist som skulle göra det här – köra världens farligaste rally. Bara att komma till startlinjen är ett megaprojekt. Det var många som tänkte: ”shit vad ska hon göra här?”. Men precis som med förläsandet skaffade jag inte kunskaperna den traditionella vägen, utan jag åkte till Marocko och tränade, byggde min egen mc och jobbade ihop budgeten. Det här har blivit min filosofi oavsett vad jag gör. När jag väl bestämt mig så gör jag det också.
Dakar, vad är det egentligen?
– Det är världens farligaste motortävling, den stora klassikern som många hört talas om. Vi ska köra och navigera oss fram genom olika terräng under två veckor, cirka 1 000 mil. Det är känt för att det är mer än en tävling, det är ett äventyr där människa och maskin ställs mot naturen, väder, tillfälligheter. Det handlar om uthållighet och överlevnad. Knappt hälften går i mål.
Hur har det gått för dig? Placering?
– Senast blev jag väl 76:a av 250 startande i mc-klassen. Jag var lite besviken, men får vara nöjd ändå med tanke på att jag höll på bryta nacken redan femte dagen i en vådlig krasch. Klarade mig med knäckt näsa och stukad axel och en ganska illa tilltygad mc. Det krävdes mycket vilja att ta sig i mål efter det.
Långt från Jante
Vilket förhållande har du till Jante?
– Någon har sagt att jag är lika långt från Jante som Paris från Dakar. Det är ganska långt ifrån, ha ha.
Och efter Dakar blev det Mount Everest på mc. Hur går det till, klättrar man upp med en sån där minibike på ryggen och kör omkring på toppen?
– Nä det går inte. Mount Everest var en sån där galen idé som jag fick. Jag planerar som sagt inte så mycket i förväg. I Marocko träffade jag en dansk som brukade resa mycket i Nepal och som ville åka till Everest. Han behövde ha med sig någon som kunde hjälpa till lite med att serva cyklar och så. Jag hängde på, kom upp på drygt 5 300 meter. Tror jag fortfarande har världsrekordet för kvinnor.
Hur många brutna ben har du?
– Ett trettiotal är det nog snart.
Sitter du aldrig och myser framför brasan med en kopp te, filt och en god bok?
– Jorå absolut, men det händer inte så ofta. Det jag läser mest är fack- och utbildningslitteratur. Jag vill lära mig något. Senast har jag läst ”Den hemlige kocken” om alla konstiga tillsatser i vår mat. Jag får många frågor om mat och träning. Jag äter allt som jag tycker är gott, och jag tycker oftast hederlig mat och matiga sallader är gott. Fast favorit är pannkakor med sylt och grädde. Jag har sån tur, jag tycker inte skräpmat, läsk och chips är gott, så jag har aldrig behövt banta. Men tyvärr är det många som har lurats in i snask- och lightfällan och de stackarna kämpar ju hela livet. Snabb mat utan näring, bara en massa tomma kalorier. Det är helt värdelöst.
Slutligen. Var bor då en äventyrerska som Annie Seel? I en skogskoja? En gammal bondgård ute på landet med ladugården full av gamla hojar? Stockholms innerstad, ett stenkast från Stureplan? Nä, denna globetrotter och Jantebekämpare bor i Täby, i värsta betonggettot, i samma lägenhet hon bott sedan hon föddes. I ett av de klassiska 11-våningshusen där hon således bott i 40 år. Det är väl detta som kallas för kontraster?
Några Anniefakta:
Född: 5 september 1968.
Bor: I Täby.
Familj: Mamma och syster Eila.
Motto: ”Ingen minns en fegis” eller ”Hellre bruten fot än bruten tävling”.
Aktuell: Som programledare på Relationsdagen den 26 mars.
Yrke: Marknadsekonom, föredragshållare och egen företagare och designer
på Salladh Marketing / Happy Industries.
Antal frakturer: Uppåt 30, diskbrock, båda knänas korsband avslitna,
ett antal hjärnskakningar, knäckt näsa, axel ur led.
Styrka: Järnpsyke och smärttålig.
Gillar: Äventyr och resor i olika former, mc, snowboard, dykning och
galopphästar.
Vill bli: Spelfigur typ Lara Croft.
Favoritpryl: Diskmaskin.
Läskigaste utmaning: Bungy-jump 111 meter.
Okänd talang: Kan steppa.
Förebilder: Pippi Långstrump, min mamma.
Idrottsförebilder: Ara Abrahamian, både som idrottare och människa.
Varför namnet Rally Princess: Det var ett skämt från Olle Ohlsson
(förste mc-svensk i mål i Dakarrallyt) i Dubairallyt 2000.
Annies titlar & övriga meriter:
- VM-guld Rally Raid Womens Cup 450, 2004.
- Årets Kvinnliga äventyrare, 2005.
- Genomfört tre Dakarrallyn: 2002, 2007, 2009.
- Första IRONWOMAN i Las Vegas-to-Reno rallyt USA, 2004.
- Kvinnligt världsrekord med mc på Everest, 5305 m, 2003.